Valresultat:

• I det första allmänna valet i Sverige för både män och kvinnor till riksdagens andra kammare 1921, fick partiet 25,8 % av rösterna.
• Partiets högsta röstetal nåddes 1928 med 29,4 % av rösterna.
• ”Bottenrekordet” sattes 1970 med 11,6 %.
• I riksdagsvalet, 1998, fick vi 22,9 % och i valet till Europaparlamentet 1995 fick vi 23,2 %.
• Riksdagsvalet 2002 präglades av väljarflykt, i första hand till folkpartiet. 15,2% är något av ett ”bottenresultat” som innebar att vi tappade 27 mandat!
• Valet 2006 blev ett kanonval med 26,2 %. En ryslig upphämtning från val 02!
• Valet 2010 innebar ”all time high” med 30,06 % !!
• Valet 2014 gick vi tillbaka – 6,73% till 23,3% till stor del beroende på SD framgång.
• Valet 2018 fortsatte tillbakagången med – 3,49% till 19,84% av samma anledning.

Namnbyten:
1938 bytte partiet namn från Allmänna Valmansförbundet till Högerns Riksorganisation och använde från 1952 beteckningen Högerpartiet. 1969 bytte man namn till Moderata Samlingspartiet och fr.o.m 2014 använder man bara namnet Moderaterna.

Växlande framgångar:
Efter segervalet 1928 följde en längre period av tillbakagångar i valen, som bröts i valet 1952, då Jarl Hjalmarson hade blivit partiordförande. Hjalmarsons tid (1950 – 61) innebar både förnyelse av partiets politik och valframgångar. En konservativ grundsyn tillsammans med en bestämd och ideologisk kamp mot efterkrigstidens planhushållningsidéer gav partiet en viktig roll i 1950-talets politiska utveckling. Partiet förde fram förslag som skulle göra det möjligt att vara oberoende och självklara sin ekonomi. ”Ägardemokrati” betecknade partiets modell att sprida ägandet av näringslivet till allmänheten, i motsats till den socialdemokratiska politiken, som syftade till att koncentrera ägandet.
Partiet protesterade mot den successiva ökning av skattetrycket, som den socialdemokratiska regeringen inledde under 1950-talet. Efter 1950-talets stora valframgångar, blev 1960-talet en ny tillbakagångsperiod för partiet. I slutet av 1960-talet var Moderaterna det minsta borgerliga partiet i riksdagen. 1970 valdes Gösta Bohman till ny partiordförande och en ny period av dynamik och valframgångar följde. I valet 1979 blev Moderaterna det största borgerliga partiet och har sedan dess bibehållit den positionen.

Borgerlig samverkan:
Under 1960-talet verkade Högerpartiet för samverkan mellan de borgerliga partierna, för att få ett regeringsalternativ till socialdemokraterna, som endast med ett mycket kort avbrott hade styrt Sverige sedan 1932. Men det var först under 1970-talet som de tre partierna förmådde ena sig till ett politiskt alternativ.
Den borgerliga valsegern 1976 innebar att ett länge efterlängtat mål nåddes; den långa perioden av socialdemokratiskt regerande hade äntligen brutits. När centerledaren Thorbjörn Fälldin bildade den första borgerliga koalitionsregeringen, var det en stor framgång för vårt partis strävan efter borgerlig enighet.

Ideologisk offensiv:
Under 1970- och 80-talen skärptes partiets ideologiska profil. Från att tidigare ha varit ett parti som gjorde motstånd mot socialdemokraternas socialiserings- och centralstyrningspolitik, ändrades partiets framtoning. Vi blev partiet som presenterade ett eget politiskt alternativ. Sänkta skatter: Man skall kunna klara sig på sin lön när skatten är betald, utan att behöva vara beroende av bidrag! Arbetslinjen etablerades. Ökad valfrihet: Ge den enskilda människan makt att få styra över sin egen vardag! Individen före systemet Detta var krav som kom att drivas med allt större kraft  

Förverkligad valfrihet:
När Carl Bildt efter valet 1991 bildade en koalitionsregering bestående av fyra borgerliga partier, var det första gången sedan 1930 som Sverige hade en statsminister från vårt parti. Den regeringen förverkligade många av kraven som hade växt fram. Skattetrycket sänktes. Vårdnadsbidraget gjorde att föräldrarna själva kunde välja hur de ville ordna barnomsorgen. Skolpengen gav föräldrar och elever möjlighet att välja skola. Husläkarreformen gav patienterna möjlighet att välja läkare. De tre borgerliga regeringsåren innebar en valfrihetsrevolution.
Genom avregleringar och sänkta skatter skapades bättre villkor för näringslivet och därmed lyckades man vända utvecklingen. Sverige fick åter tillväxt och antalet jobb ökade. Men vändningen och uppgången kom alltför sent för att hinna få ordentligt genomslag i väljarkåren.